Zenit, Björn Therkelson okt 2016
 
Varför är vi inte som de andra djuren?
 
Anna Gärberg har sedan barndomen känt en stark koppling till djur. Hon är emellertid allergisk, har fått astma och utslag men ändå inte förmått hålla sig ifrån dem. Som flicka kunde hon stiga upp tre, halvfyra på sommarmorgnarna för att olovandes cykla ut ur Västerås och besöka hästar hon kände, gå omkring bland dem och umgås med dem. Hon blev hästarnas vän,  lärde sig deras rörelser och former och en annan sak; att handskas med sin allergi genom att anpassa den fysiska kontakten med de bepälsade kamraterna till sin  överkänslighet. Successivt har de allergiska besvären bleknat.
 
Under skoltiden tänkte Anna Gärberg sig en framtid som illustratör. Hon drömde om att kunna sitta ostörd hemma med böcker och arbeta med deras innehåll. När hon var sjutton började hon studera med den inriktningen vid Västerås Konstskola och fortsatte sedan på Gustavus Primus Målarskola och KV Konstskola i Göteborg. Därefter följde några nog så viktiga "rambling years" innan Anna Gärberg vid 27 års ålder återupptog konststudierna.
 
Hon reste under åren mellan 20 och 27 års ålder till England, Irland, Berlin och Angola, där hennes mamma bodde. England lärde hon känna genom att bo i ett kollektiv utanför Oxford och Irland på bästa tänkbara sätt; genom att på plats lära sig spela irish tin whistle.
 
De återupptagna studierna vid Hellidens folkhögskola i 'Tidaholm förde snart Anna Gärberg tillbaka till England. År 2000 blev hon Bachelor of Arts vid Cranfield University och påföljande år Master of Arts vid Norwich School of Art & Design i Norwich. Det var en fyraårig designutbildning med många referenser till den fria konsten. I utbildningen ingick genomgångar i hur ens verk talade till publiken. Under dessa fyra år i engelsk högskola blev Anna Gärberg ställd inför kravet att skriva tre uppsatser om året  om sin konst. Hon, som till en början varit så enormt självkritisk, fick genom att tvingas formulera varför hon gjort som hon gjort, ett teoretiskt verktyg för sin visuella kommunikation och därmed en frigörande trygghet. Först nu blev hon helt medveten om vilken problematik det egentligen var hon arbetade med. Hon fann ett för henne fruktbart förhållningssätt till konstnärligt arbete i att tålmodigt
samla små korn av sånt som intresserar henne till en allt livligare bäck och så småningom till en ström av engagemang. Hon skulle inte ha kunnat göra de skulpturer hon nu gör utan den teoribildning hon utvecklade under de akademiska studierna.
 
Under sitt fjärde år i England råkade Anna Gärberg hitta en gammal bok om ingenjör Andrées försök att nå Nordpolen. Hon blev ”som besatt” av polarfärder. Anna Gärberg påpekar att de tre polarforskarna Andrée, Strindberg och Fraenckel, gav sig av från Sverige i frack, med champagne och jordgubbar, för att embarkera en farkost som de visste var undermålig (En testflygning 1894 slutade ju i Vara, där namnet på Conditori Nordpolen fortfarande vittnar om detta).
De for mot sina säkra dödar, bara därför att de inte förmådde avbryta vansinnet. De var uppburna och allmänt hedrade män som hellre gick under än uppreste sig mot omvärldens förväntningar, grupptrycket. De utgör ett fatalt föredöme, en illavarslande metafor om man så vill, för vår kultur.
Anna Gärberg berättar också hur den inte mindre lärorika kapplöpningen mot Sydpolen slutade. Engelsmannen Scott kappades med norrmannen Amundsen. Det engelska synsättet innebar att naturen skulle besegras, i samma anda som England koloniserat och lagt världen under sig förut. Norrmännen, däremot, hade lärt sig av inuiter hur man samarbetar med naturen, att man måste ha hundar och inte hästar, hur man klär sig etc. Amundsen kom först till Sydpolen, medan Scott några år senare gick under på återresan därifrån.
Att historierna om polarfärderna grep Anna Gärberg så starkt tror hon hänger ihop med att som utlänning i England led av att inte riktigt höra dit. ”Jag var också isolerad på en tom kontinent”.
I tio år arbetade hon med detta tema och hur den patriarkala hållningen gentemot naturen kommer till uttryck i dem. Detta reser frågor om miljöns belägenhet, formulerar oron över ekosystemet och
konsumtionshysterin. Hur ser vi på naturen, är vi en del av den, vad skiljer oss från djuren?
Arbetet kom till uttryck i grafiska bilder; litografier, etsningar, fotografier och digitala collage.
 
Engagemanget byttes ganska plötsligt mot ett annat; 2006 föddes sonen Theo. Han avbröt det grafiska arbetet med polarexpeditionerna till förmån för praktiskt lättare tekniker, mer lämpliga att kombinera med små barns liv. Medan Anna Gärberg fortfarande befann sig i det tillstånd av sömnbrist, praktiskt kaos och hormonellt lugn som kan följa på en barnafödsel, fick hon av en vän en klump lera i händerna. Då visade sig överraskande hennes latenta kunskap om hästens gestalt; det blev en häst till Theo!
Hästarna har sedan dess följts av harar och hundar.
 
De hantverksmässiga processerna är viktiga för Anna Gärberg, de lämnar utrymme för eftertanke under arbetets gång. När man arbetar med grafik koncenterar man sig på något annat än det konstnärliga uttrycket just när man slipar plåtkanter, torkar den överflödiga tryckfärgen från en etsad plåt eller skär papper.
Skulpturerna går också genom ett antal faser under sin tillblivelse. När man väl har valt och skaffat sin lera, sin chamotte och sina verktyg är det inte bara modelleringen som återstår. Bränningarna, vanligen två, spelar en annan avgörande roll. Det är i den fasen Anna Gärberg ger djurskulpturerna deras hud, ytan och dess karaktär. Hon vill ha den matt och använder järn och reducerad syretillförsel för att få svärta i ytan. Järnet och röken orsakar många, delvis oförutsägbara, färgmässiga händelser i godsets yta och gör ugnsöppningarna till spännande högtidsstunder.
I ateljégruppen Ockra, som Anna Gärberg tillhör, finns flera konstnärer som då och då ägnar sig åt rakubränning, en annan bränningsmetod som ger intressanta och något nyckfulla resultat.
 
Anna Gärbergs engagemang handlar om att  återupprätta djurens, och därmed hela naturens, integritet. Varje skulptur är en individ, en viss häst, en viss hund eller hare. Anna Gärbergs hare ser oss människor. Skulptören söker, i alla sina djurskulpturer,  byta riktning på betraktandet
Slädhundarna från de arktiska expeditionerna har också återkommit till Anna Gärbergs ateljé efter tio års frånvaro och glömska. De, som litade på och var beroende av sina människor, polarfararna, som utnyttjades och sveks för att sluta som nödkost har nu fått en epilog av värdighet och respekt.
.
Bildtexter
 
1                    Anna Gärberg undervisar på Hjo Konstskola där också hennes man, Bill Haberman, arbetar.Genom undervisning får hon tillfredsställelsen av att få ge tillbaka något av allt hon fått under       åren på olika konstskolor.
 
2 eller 3          1930, 33 år efter de svenska våghalsarnas undergång, hittades oframkallade filmer från expeditionen mot Nordpolen infrusna i isen på Vitön. Genom framkallningen tog de omkomna männen likt spöken åter gestalt.
 
5,6 el. 7          Anna Gärberg tycks uppleva världen som om det som för dagen uppenbarar sig är något helt nytt, något att reagera på med förvåning, förtjusning, avsky eller förtvivlan. Hon framhåller familjens trädgård i Hjo, med florans växande och döende, som en viktig plats för eftertanke eller vädring på hjärnkontoret.
 
8                    I ateljén i Hjo, i ljuset från Vättern
 
90, 91 & 92     Anna Gärberg försöker återupprätta djurs individuella integritet, respekten för djuren           och därmed för hela naturen. Varje skulptur är en individ, en viss häst, en viss hund       eller hare.
 
10                  Anna Gärbergs hare ser oss människor. Skulptören söker, i alla sina djurskulpturer,  byta riktning på betraktandet
 
11                  Hundhuvud
 
12                  Liten häst
 
13                  Hund
 
14                  Hästhuvud.
 
15                  Död hare
 
 
 
Stina Karlsdóttir  Vestrin, Carl Forsberg 2009
SKIFTE reflektioner kring arbete och vardag
 
Expedition 1
 
Trots omänskliga umbäranden kämpar polarfarare för att nå något som egentligen inten existerar – en geografisk punkt. Kan detta ses som en bild av vår strävan att hitta en mening? Eller att vi kan utföra vad som helst så länge vi har ett mål. Vad är meningsfullt arbete?
Gärberg studerade konst i England och tog en Mfa examen från Anglia University 2001.
Hennes arbete fokuserar på frågeställningar om gränslandet människa/natur överlevnad och kulturell identitet. Expeditioner och då särskilt polarfarare har i hennes arbeten symboliserat kontrasten mellan natur och kultur, hon är speciellt av vad som sker när allt är draget till sin spets. Materialet har stor betydelse och hon provar ofta nya tekniker. Verk och idé växer fram parallellt. De senaste åren har de digitala bilderna tagit allt större plats i hennes egen produktion. Tekniken passar mig, säger hon, jag kan enkelt prova nya idéer och återanvända bilder jag tycker är spännande.